Napoleon tycks vara ett band med storhetsvansinne. Bandnamnet är, förstås, taget efter härskaren Bonaparte och målet med den kommande musikaliska resan är världsherravälde. Så långt kommer det inte att räcka, det kan man nog drista sig att säga, men Napoleons debutskiva är ändå en gemytlig samling låtar.

    Uppsalabandet spelar en sprudlande soul. Förmodligen inspirerat av Dexy’s Midnight Runners, även om det låter snäppet mer poppigt och sockersött. Blås, xylofon och körsångare gör att musiken blir variationsrik och att det aldrig blir riktigt tråkigt. Dessutom är texterna i många fall substansfulla berättelser om livet i hemstaden (vilket sedan tidigare känns igen från både legendaren Owe Thörnqvist och den något yngre Veronica Maggio).

    Napoleon slickar fortfarande lite väl mycket medhårs, men det ger ändå den svenska soulen en rejäl knuff in i framtiden. Lyssna på Send me a woman, Cleopatra eller I try to despise the ugly people (but the beautiful ones keep turning me down) så förstår du varför.