Tung debut. Hajpade Cymbals Eat Guitars gör experimentell indierock med mycket inspiration. Tempohöjningar hit, gitarrmattor dit – pianoklink och ekande skrik om vartannat. Gissningsvis är bandet lika influerade av Modest Mouse som typ… Richard Wagner.

         Varje spår kan analyseras i dagar, det går att plocka isär dem och hitta lite allt möjligt – inte minst för att i princip varenda låt rymmer flera olika melodier. Till exempel börjar Some trees (Merrit moon) med en långsam melodi på synt, för att sedan gå över i pigga riff och snabb sång. Indiana är annars en personlig favorit. Här hör vi trumpetblås och hoppigt piano såväl som knappt identifierbar sång och moloket gitarrbrus. Det låter kanske som en omöjlig combo, men i Cymbals Eat Guitars händer är det fullständigt naturligt. Se det som att svart möter vitt, hund möter katt eller Thomas Di Leva möter Lars Lagerbäck – med lyckat resultat.

         Som grädde på det beryktade moset står bandet bakom i princip hela skapande­processen själva. Är du indienörd som diggar experimentlusta – missa inte detta. Why there are mountains är förvisso svåråtkomlig och avig till en början. Men när den sjunkit in är den inget annat än nio spår av inspiration och njutning.