Trots att La Fleur Fatales debut, Night generation, var en smått fantastisk skiva blev mottagandet relativt svalt på hemmaplan. Är det nu, äntligen, dags för Svea rikes musikfantaster att upptäcka vår bäst bevarande musikhemlighet? Ja, allt annat skulle praktiskt gränsa till vansinne.

         För de som varmt omfamnade debuten kommer Silent revolution endast förstärka dessa positiva känslor. Förkärleken till 60-talets rock är fortfarande högst närvarande med en ljudbild som bäst beskrivs som The Who möter The Soundtrack of Our Lives. Vad ”familjen” La Fleur lyckas så bra med är att undvika fallgropen som flertalet andra band faller huvudstupa i, nämligen att försöka låta precis som ett 60-talsrockband. Istället för att försöka efterlikna nöjer sig La Fleur Fatale med att inhämta inspiration från det gyllene musikårtiondets rockscen och skapar sin egen musik utifrån detta. Skillnaden är större än man kan tro.

         Om debuten var höga berg och grunda dalar är Silent revolution en betydligt jämnare skiva som håller en genomgående hög nivå. Tempot har också skruvats ned en aning, med följden att de harmoniska och finstämda Beatles-inspirerade melodierna får ta precis den plats de förtjänar.

         Lyssna särskilt på The love of illusion, Astral girls och den fantastiskt harmonifyllda Release the colours in me. Chansen är stor att ni efter detta blir lika konfunderade som mig över varför La Fleur Fatale inte skördar större framgångar i Sverige.