På förra skivans MPP uttrycker C.Aarmés sångare Jessie Garon en vilja att bli arresterad av musikpolisen. En ganska talande detalj när det gäller detta band, som nu har återuppstått efter att ha lagt ner flera gånger.

         För deras musik har både beskyllts för att vara dum och extremt uttänkt. Det ligger nog något i båda bedömningarna. Jag kan förstå att man kan bli provocerad av bandets i grunden okomplicerade och samtidigt rastlöst riffiga uppvisning i störig rock. Själv står jag och vacklar mellan att höra skev charm och tappa tålamodet med C.Aarmés tredje fullängdare i öronen. Inledande British breakfast party är riktigt bra men skivan svänger tyvärr inte bara på det bra sättet. För min del hade de gärna fått dra galenskapen ett par varv till.