Wow. En hel bok om producenten Rick Rubin. Äntligen kan man få reda på hur sjutton karln bär sig åt. Eller?

Jag tillhör den skara som hyllar Studioalbumet, med stort s, som det främsta ett band kan göra, och trodde därför stenhårt på den här boken. 225 sidor senare inser jag hur fel man kan ha. Rick Rubin in the studio är en success story utan någon som helst distans. En större ryggdunkargrej får man leta efter.

Boken är uppdelad i 28 kapitel, där ungefär varje kapitel handlar om ett visst album. Men författaren Jake Brown har inte gjort en enda intervju, utan bara hittat material genom MTV och engelska musiktidningar. Visst, fint, säkert ett hästjobb. Men det lämnar så klart en hel del frågor obesvarade: Så han var en DJ. Och sen blev han en producent. Men hur gick det till? Och var fick han tag på en studio hux flux?

I vanliga fall brukar ickeofficella biografier vara mindre smickrande än officiella biografier. Men inte i det här fallet. Ungefär varje kapitel avslutas med att redovisa hur himla många ex varje album har sålt, hur himla bra allt blir som Rick Rubin tar i. Det får boken att låta som en produkt från en marknadsavdelning.

Av den anledningen nämner författaren knappt Limp Bizkits Results may vary. För det var ju en flopp. Trots Rick Rubin. En analys om varför den floppade från the man himself skulle kunna vara på sin plats, men sånt sopas under mattan. The (International) Noise Conspiracy nämns endast vid namn en gång. Inget mer. Kan inte band som säljer mer blygsamt också få utrymme?

Jake Brown har trots denna blunder samlat mycket bra info i en enda bok. Han är noga med att hamra in Rick Rubins två stora ledstjärnor: minimalism och AC/DCs Highway to hell. Det senare för det rena ljudet. Det som inte gömmer sig i reverb.

Men det blir aldrig djupare än så.

En intressant detalj när man tittar på Rick Rubins studiokarriär är förproduktionen, alltså låtskrivarfasen, till hans två första rockalbum, The Cults Electric och Slayers Reign in blood. The Cult hade tolv låtar när de gick in i studion. Slayer hade tio. Idag jobbar Rubin enligt en helt annan devis: ”Skriv sjukt många låtar, gärna 30 stycken, så tar vi de tio bästa till albumet”. Men detta faktum omnämner knappt boken, än mindre analyseras svängningen.

Rick Rubin in the studio bevisar vad vi egentligen redan visste. Det är sjukt svårt att skriva en bok om musik. Det är sjukt svårt att skriva om vad som gör viss musik bättre än annan. Med tanke på detta måste jag ändå medge att Jake Browns bok är bra läsning för oss nördar, och boken håller fram till ungefär slutet på första halvan. Efter det blir det mest upprepning.