Makthaverskan charmade mig redan vid första lyssningen. Albumet är skränigt och otajt men har fruktansvärt mycket känsla som uppväger bristerna. Jag vet, det ska vara skränigt och låta som ett rep i garaget, men jag menar att det nästan kan bli för skränigt och lite för otajt för sitt eget bästa. Med det sagt finns det bara gott kvar.
Det låter indie. Rakt och rått. ”På med förstärkarna och maxa volymen för vi har inte råd att köpa dyra, onödiga pedaler”. Det här är ingen bakgrundsmusik: den bokstavligen talat skriker efter lyssnarens uppmärksamhet.
Sångerskan Maja Milner Mathe gnällsjunger sig rätt in i benmärgen. Jag har nog sällan eller aldrig hört en snyggare rocksångerskeröst i vårt land. Det skulle vara Maja från The Sounds, men då har Milner en lidelse och ett mörker som står ensamt på toppen. Det känns ofattbart att dessa kids verkligen bara är kids. Ingen i bandet är över 18.
Det kan ifrågasättas huruvida man kan göra en skiva om livet innan man gått ut gymnasiet. Men Makthaverskan låter levd och erfaren. Viktigast är nog att den även känns det. Så självkännande och självklar. Men sen är den ju även ärlig, hjärtlig och klumpig, som en tonåring. |