Bacon känns som urtypen av väldigt minutiöst programmerad electronica som endera låten är av det click-hop-aktiga slaget, endera låten av det minimalistiskt nedtonade slaget, men där allt är så precist och exakt in i minsta beståndsdel att det paradoxalt nog gör Mikkel Meyers musik än mer organiskt, pulserande och levande. Varje låt rent av pustar och frustar ur sig raden av samplingar, där varje repetition av en loop aldrig riktigt låter likadan som den förra. Det är de små plötsliga variationerna som gör Bacon till bland det mesta intressanta, överraskande och roligaste att lyssna på.
   

Allra bäst blir det i de spår där Meyer bjudit in rappare att ösa ur sig rhymes och det hela urartar till en svettig korsning av hiphop och cut’n’paste-electronica.
   

Om ett av Kraftwerks mål var att illustrera det mänskliga i det mekaniska, är Mikkel Meyers Bacon soundtracket för hur det låter när kött och maskin förenas på allvar.