Det är svårt att låta bli jämförelsen, så vi nämner honom på en gång: Lars Winnerbäck. Så. Det går inte att komma ifrån i upptempolåtarna, det är så självklart i all sin poprockighet. Och när det är så är Melissa Horn bra, men långt ifrån originell. När hon sänker tempot och tonen känns det däremot som att hon ännu har den winnerbäckska andan klar och synlig, men blir mer sig själv, mer nära, mer innerlig. Eller när hon blir en i den svenska vispoptraditionen.
Hon lämnar ofta efter sig en länk till så många andra; Dylan, Chapin, Wiehe. Folk. Visa. Visserligen är Melissa Horn rotad i den här musiken, men det är inte mycket som går utanför ramen, inte mycket, eller något, som spretar ut. Det är synd, men, visst, det funkar.
|