Those whom the gods detest är något av ett avgörande för Nile. Frågan är om de kan gå vidare i sin extrema metall, eller stå kvar på status quo? Niles förra album Ithyphallic var lika otroligt bra som föregångaren Annihilation of the wicked, men också ganska likadan. Och svaret? På detta album har Nile utan tvekan tagit ett helt nytt steg. Upp mot pyramidens topp.

                Framförallt gillar jag ljudbilen. Musik­myllret är mycket mindre trassligt, de spegelblanka metalltrådarna är lättare att följa. Musikaliskt är det breddat till än mer melodi, utan att någonsin tumma på att vara ett extremmetalband. Dessutom har gruppen jobbat mycket med pålägg, som är subtila utan att vara meningslösa.

                Vad som ger mig extra långa rysningar är titelspåret, särskilt det mystiska introt och den bölande gitarren, Kafir, särskilt refrängriffet, och, tja, resten av skivan. Aldrig har 57 minuter gått så snabbt. Karl Sanders och Dallas Toler-Wade bevisar på detta album att de inte står någon efter när det kommer till att förena brutalitet med teknik.