Ett signifikativt drag för A Mountain Of Ones låtar är psykedelisk rock med långa och lågmälda riff. Att det funkar på skiva står alldeles klart – men hur kommer det bli live? Att Londonbandet skulle spela i Jazzhusets lokaler gjorde mig både glad och orolig eftersom jag har hört att ljudet kan vara av varierad kvalitet här. Däremot känns lokalens interiör väldigt passande en kväll som denna; psykedelisk rock smälter samman med Jazzhusets röda väggar och discokulan i taket cirkulerar fram psykedeliska mönster – det känns faktiskt som ur en scen från en David Lynch-film.

Det är inte mycket folk som tagit sig hit ikväll. A Mountain Of One drar inga enorma publikskaror, utan det är cirka 50-100 personer i publiken. De två första låtarna Ride och Innocent line från Collected works klaras av på ett pampigt sätt, trots det lite lågmälda uttrycket. A Mountain Of One framhäver inte sig själva, utan ser ut att bara vilja spela sina låtar utan några direkta krusiduller. Det smittar av sig på publiken, som står stilla och nickdiggar till musiken.

Det är så spelningen artar sig också. Musiken står i centrum. Det tar exempelvis åtta låtar innan sångaren Zeb Jameson utväxlar de första orden till publiken med den något märkliga frasen: ”Are you happy, guys?”.

Under den dryga timmen långa spelningen avverkas både gammalt och nytt material. Två av de bästa låtarna från nya skivan Institute of joy är Bones och Lie awake, som båda avslutas med ett långt mäktigt psykedeliskt solo. Nya låten Highs of the sun sitter också och Freefall bemästras med en ren och skör röst.

Jag saknar dock Brown piano från Collected works, den hade gjort sig fin en kväll som denna. En annan sak som känns obefogad är att låta duktiga körtjejen bara köra, när låten Can’t be serious finns att ta fram som en perfekt duettsång.

Till sist: Det visar sig att ljudet håller konserten igenom, vilket gör att helhetsintrycket blir att detta är en av höstens bättre konserter.