Jag sitter med barnbarnen runt mig. Vi äter bullar och de vill veta hur det var förr.
    – Morfar! Berätta om Deportees igen! Du kände ju dom. Snälla!
    – Jo, visst kände jag dom, svarar jag. Men det viktiga från den tiden är Fildelningskriget, förstår ni.
    – Vi vill inte höra om kriget! Berätta om Deportees istället!
    – Nej, ni måste få veta hur Fildelningskriget gick till, insisterar jag. Det var en enorm strid om ägande på den tiden. Ni förstår, när Internet kom till så började folk sprida musik fritt, och de som ägde musiken fick inte längre betalt. Pirater slogs mot Anti-pirater!
    Barnbarnen suckar:
    – Hur kan man ens äga musik? Det är väl nåt man lyssnar på. Varför tjatar alla gamlingar om det här med ägande? Vi vill höra om Deportees! Tänk att du kände dom, morfar!
    Men jag fortsätter att berätta om kriget.
    – I själva verket handlade kriget om att sälja mest. Eftersom skivförsäljningen sjönk blev alla stressade och ganska snart handlade allt bara om hur man skulle kunna tjäna pengar på musik igen. Samtidigt, utan att man då tänkte på det, såg det likadant ut överallt. Alla ville bara sälja mer och mer. Staten sålde ut allt: skolor, vård och Apotek. Efter att staten till slut sålt ut även skatten förlorade dom alla sina inkomster och dom tvingades att ge upp resten också. Hela riksdagen såldes och även riksdagshuset, ni vet där vi brukar gå och äta glass och titta på statyer av gamla regenter och provsitta konstiga stolar. Men vad man inte förstod var att det var Disney som köpte allt, såväl upphovsrätter som Systembolag och allemansrätt. Och när Disney slutligen handlat upp hela världen tog kriget plötsligt slut. Ägandet blev meningslöst eftersom dom ägde allt och alla. Alla jobbade ju i samma företag!
    Barnen börjar sjunga på albumet Under the pavement – the beach, som om historien och krigen inte betydde något alls, och jag brusar upp:
    – Men lyssna på mig! Fildelningskriget är viktigt. Det fanns en tid före Disney ägde allt!
    Så kommer min dotter in i rummet.
    – Men pappa, säger hon, nu får du sluta tjata om kriget! Du brukade ju alltid fråga dina föräldrar hur dom kunde vara proggare på 1970-talet trots att punken kommit. Det här är ju exakt samma sak!
    Pyttsan! tänker jag, men lugnar mig och säger med ett leende:
    – Barn, om ni lär er om kriget får ni mer bullar.
    Barnen springer iväg och sätter på Deporteesalbumet. De dansar hejdlöst över golvet. Jag äter en bulle medan jag ser på deras dans, och jag tänker att de bryr sig inte om urgamla konflikter. Historien flaxar ändå iväg och förändras hur mycket man än minns och berättar. Jag slickar ur bullpappret. Det enda som finns kvar från min tid är musiken. Och Disney.