Kletzmerpunkarna är tillbaka. Okej, det är kanske att ta i att kalla dem kletzmerpunkare, även om det är beskrivningen av bandet på skivans baksida. Men faktum är att Den Flygande Bokrullen alltid haft en friskt respektlöst attityd till musiken genom åren. Framför allt för att det både hörs att de har roligt, och det ändå finns ett element av klackspark, till och med på skiva, som gör att man själv som lyssnare charmas om och om igen. Det är helt enkelt roligt, samtidigt som det blir både dansant och tragiskt, rytmiskt och själ- och känslofyllt. Visst är det några år sedan sist, men jag hade nog inte förväntat mig något annat. Och Den Flygande Bokrullen levererar precis det man vill ha. Och lite till. Som det ska vara.