Det över fem minuter långa inledningsspåret sätter ribban högt genom att Kathleen Edwards bygger upp en vacker atmosfär med fint piano och delikata stråkar som får en riktig topp i slutet av låten. Därefter växlar hon mellan stillsamt och fartfyllt och jag har svårt att bestämma mig för vad jag gillar bäst.
    Hennes sträva med spröda röst fäller dock avgörandet då den bäst får ut sin rätt i de lugnare partierna, där det ibland blir riktigt vackert som i Alicia Ross. Trots sin kanadensiska nationalitet rör hon sig i någon form av alternativcountry som snarare hör hemma i Nashville än i hennes hemstad Ottawa. Till skillnad från första plattan som kom 2003 finner man i texterna på Asking for Flowers en del politiska nyanser som i Oh Canada, där hon behandlar rasism och klasskillnader i det egna hemlandet. Och det är just plattans djup, tillsammans med fina melodier och en vacker röst som bidrar till min tro att de flesta kan hitta något intressant i Kathleens Edwards låtar.