Välkomponerade och vackra melodier tyngs ner av och slutligen krossas under en produktion som är så fläskig att till och med de proppmätta personerna bakom Era och Enigma och Enya skulle bli alldeles svettiga om de bara visste. Och så kläggas det på syntstråkar och ekodränkt prettosång och uruk-hai-trummor, tills Opus 2 mest låter som ledmotivet till en pubertal film om någon som heter Grödulf och dräper drakar och demoner med bredsvärd. Det är synd, för jag tror nog ändå på Phanatos som kompositör. Men kompositionerna i sig skulle faktiskt må bra av att någon slog honom på fingrarna vid mixerbordet emellanåt.