Självklart är artisten tidigare känd som Jonas Petterson dödligt trött på Prince-referenserna, men han får ju faktiskt skylla sig själv. Okej, det finns stunder på debutalbumet 1 då det faktiskt går att finna mer passande referenser, men det är ju ändå när Juvelen oblygt blommar ut i sin gränslösa kärlek till popprinsen från Minneapolis som det blir som allra roligast.
    För ibland får han till det där så jäkla bra
– den där superslicka superpopen som inte har ett milligram överflödigt, fladdrigt fett, den där perfekt avvägda balansen mellan själfull falsettfunk och taktfast trumkomp, den där snuskigt flåskåta tonen som aldrig tillåts bli vulgär, den där svettiga känslan som ändå aldrig känns ofräsch.
    Som i förra årets fantastiska singel Watch your step, som jag visst verkar vara helt oförmögen att någonsin tröttna på. Varje gång jag hör den blir jag övertygad om att Juvelens debutalbum är den perfekt slipade diamant jag vill att det ska vara, att det består av den obrutna länk felfria poppärlor jag drömmer om att en dag finna.
    Riktigt så väl är det olyckligtvis inte. Albumet rymmer visserligen gott om pärlor – några nästan lika klart skimrande som Watch your step – men någon obruten länk rör det sig dessvärre inte om, för intill de klarast skimrande framstår ett par av pärlorna som aningen matta, aningen mindre intressanta.
    Men de är inte många. Bortse från dem. För i ärlighetens namn lyckas väl inte ens prinsen själv alltid undvika dem?