Jag verkar inte kunna få nog av detta göteborgsbands blandning av Joy Division, Nick Cave och The Birthday Party. Speciellt inte eftersom där även finns inslag av den högst aktuella New York-rocken á la Interpol, Editors och The National. Jag har spelat Baby’s gone straight så frekvent att min flickvän seriöst övervägt att gömma skivan för mig. Lyckligtvis har inte detta hänt ännu.
    Pen Expers delar i och med detta andra album med sig av det mörker och den ångest som allt för ofta speglar vårt samtida samhälle. Detta tar sig uttryck i både musik och sång och det går egentligen inte att undvika parallellerna till det storstadsförfall som tidigare gestaltats i Ian Curtis texter. I och för sig är det i Pen Expers fall är en smula övertydligt och inte så poetiskt som det skulle behöva vara för att helt samspela med musiken. Men med en produktion som åtminstone verkar inspirerad av ljudvisionären Martin Hannett, slagkraftiga melodier och en konceptuell helhet skapas en atmosfär som följer ett vinnande koncept.
    För att detta skulle blivit en helt lysande platta saknar jag dock lite digitala effekter och som sagt de lite mer poetiska textraderna.