Lärde känna dEUS via MTV och deras första fullängdare. Föll omedelbart för den spretiga avigheten och de ibland märkliga men alltid ändå på något sätt raka och omedelbara melodierna. Något de utvecklade och renade, ända fram till, i mitt tycke deras mästerverk The ideal crash.
    Sex år senare kom nästa platta, Pocket revolution, och det märktes att det gått lång tid. Det, tillsammans med det faktum att bandet var rätt dynamiskt i sin sammansättning, antog jag bidrog till att den skilde sig en del från de övriga. Framför allt saknade jag kombinationen av raka, bra låtar och oförutsägbara utfall. Och även om man kan ana tendenser till återgång till det som gjorde dem stora en gång i tiden, känns Vantage point som lite av en besvikelse. För även om man känner igen Tom Barman och soundet rätt ofta, som exempelvis i singeln Slow, med medhjälp av Karin Dreijer, blir det en rätt ordinär rockplatta av det hela. Naturligtvis med toppar och dalar, men ändå relativt jämntjockt. Jag hade hoppats på mer.