Det distar i membranen när Jade Stone klämmer i med sin breda pipa. Det handlar om cool, tillbakalutad soulrock av typiskt 70-talssnitt. Som klippt och skuret för sommarens roadtrips.
    Att inte återutgivning av sådana bortglömda (på den tiden förmodligen överflödiga) plattor blivit en större trend idag? Det får vi väl skylla på dagens övermätta marknad. Att begrunda: vad betyder det egentligen att 40 år gammal musik ofta känns piggare än det mesta vi matas med i samtiden?