Joakim Nätterqvist, sångare och motor i Narcissistic Street, är inte bara musiker. Han är Arn också. Det måste nämnas, för det är den enda begripliga förklaringen till varför det har bandet har fått någon som helst uppmärksamhet.
    Inte för att det är speciellt dåligt – det låter lite Beatles, lite Marshall Crenshaw, lite radiorock. Det är habilt och hyfsat begåvat rakt igenom. Däremot är det fruktansvärt opersonligt, och man kan inte dra sig till minnes hur en enda låt från albumet går. Det enda som lämnar ett bestående intryck är de ganska fåniga texterna. När Joakim Nätterqvist sjunger om kärlek och relationer flyter det på som det ska, men då och då lämnar han det området och försöker sig på samhällskritiska kommentarer om överkonsumtion och utseendefixering. Någonstans bakom Joakim står Bono på ett hustak och trycker ett litet streckkodsbarn mot sitt bröst, och man skruvar på sig av obehag. Det är pinsamt på ett sätt som inte ens är roligt.
    Trots de här snedstegen så är Soldier in me en ganska sympatisk skiva. Men det kommer aldrig att finnas en anledning att lyssna på den, när den egentligen mest är en sämre version av all sammanfattad gitarrpop de senaste 40 åren.