Det finns ett par trygghetsfaktor hos Frank Ådahl som direkt infrias; det softa uttrycket, som sökandes en fusion av psalm och gospel, och de ofta uttalat kristna texterna. Det var liksom inte helt oväntat. Men det kan man ju också se som en styrka, att man ju faktiskt vet vad man får, och i genren ska det nog mycket till om Frank ska misslyckas. Han har ju en riktigt bra röst, en röst som han borde kläda i mer än bara softa psalmer. Men när han nu ändå gör det så gör han det precis på det sätt, enligt konceptpapper 1 A, avsnitt ett, paragraf ett, punkt ett, första stavelsen, första bokstaven; det mest basala och grundläggande, och följaktligen också det mest förutsägbara, och i konceptet tråkigaste. Precis det man väntade sig fick man, men inte en enda ton utanför de ändå sparsmakade förväntningsramarna. Synd.