Chicagobaserade Kranky är ett av de finaste skivbolag jag känner till. I 15 år har de stöpt om experimentell elektronisk musik till mer traditionella rockformer, vilket många gånger resulterat i mästerverk. Labradfords Mi media naranja, Pan Americans Quiet city och The Dead Texans självbetitlade debut tillhör de absolut vackraste album jag känner till. Så jag litar på Kranky. Om de säger något är bra, lyssnar jag.
    Och tur är väl det, för annars hade nog Deerhunters snåriga men strålande album Cryptograms gått mig förbi, vilket jag först tyckte var väl spretigt, men som efter ett par ordentliga genomlyssningar satt som en skinnkeps. Och nu släpper gruppens frontman Bradford Cox ett soloalbum. Kranky säger att det är bra, och jag lyssnar.
    Och visst är det bra, riktigt bra till och med. I Atlas Sounds namn tonar Cox ner Deerhunters rockigare infall, och fokuserar istället på de mer ambienta och mjukt poppiga ögonblicken. Resultatet är strålande varma och öppna Let the blind lead those who can see but cannot feel – ett album som kanske inte låter jättelikt Khonnors Handwriting eller Panda Bears Person pitch, men som likväl inger precis samma intima och öppenhjärtiga känsla, den där känslan som kanske endast en aningen ensam människa med smärtande hjärta kan göra på sin lilla laptop i sovrummet.
    Ja, sovrumslaptoppop kallar vi genren. Den är grym när den är bra. Och precis som Kranky lovade är Atlas Sounds senaste album bland det bästa genren har att erbjuda.