Det finns skivor man plockar fram vid vissa tillfällen för att de utgör ett så bra soundtrack till den aktiviteten man just ska ge sig in i. Till exempel dammsuger jag som allra bäst till Def Leppard. Men Side by Side är för mig en typisk bilåkarskiva. Vi snackar driven 70-talsinspirerad rock som tuggar fram likt ett gammalt ånglok på prärien. Sångaren Tia Marklund har kanske inte nån röst som hade fått Idoljuryn att ropa hallelujah, men han har förmågan att få orden som kommer ur hans mun att låta äkta. Och för mig har alltid äktheten smällt högre än tonsäkerheten.
    Bandet spelar musik i samma skola som ypperliga Atomic Swing, men där de sistnämnda går mot det catchy och lekfulla, så låter DJCO snarare lite skitigt och deprimerat. Man har med Side by Side lyckats få till en homogen skiva utan några direkta bottennapp. Det enda som saknas är kanske en riktigt stark singelkandidat och några feta gitarrsolon. Någonting säger mig dessutom att detta kommer att göra sig ännu lite bättre live. Stonerrocken lever.