Trots att hon släppt ett antal plattor tidigare är det första gången jag på riktigt hör Wendy McNeill, kanadensiska som numera residerar i Sverige. Varför har jag inte gjort det tidigare? Varför? Det är väl ungefär tankegångarna när jag lyssnar igenom den här plattan första gången. Så där med öppna, stirrande ögon, öppen mun och närmast inkapabel att andas.
    För det här rycker undan mina fötter helt och hållet! Eller, kanske snarare, låter de stå kvar på mattan som får flyga iväg med mig; till det där som bara döljs bakom vaudeville­draperierna, de där ställena där de mörka och skruvade, vridna, historierna inte bara utspelar sig, utan skrivs, tänks ut och där väggarna därför svettas och själva bultar i sig själva. Det är absolut ingen freakshow, vilket man gärna associerar till när om-pah-pah-dragspel och spikpiano låter tränga igenom – oh, nej, det är rakt och uppstyrt, och blir egentligen till slut avskalat och rent, och låter en som lyssnare också gå igenom samma process. Fyllas, renas, tömmas; att återigen vara, men på andra sidan av något. Detta till ibland märkliga berättelser och iakttagelser. Jag tänker på Eleni Mandell, Laura Veirs och Jane Siberry, men så fort jag formulerat deras namn är det dags att glömma dem på grund av den irrelevans referensen innebär. Regina Spektor-vibbarna, de underbara, i lika underbara Lutetia. Missa henne inte. Vare sig på platta eller live.