Här kommer då album nummer fyra, och en sak är jävligt tydlig: saker har ändrats. Skivan är instrumental. Skivan är seriös. Skivan är ”krautmärkt” som de själva uttrycker det (vilket ju är lite skojigt formulerat. Kanske.). Skivan är helt enkelt inte alls som föregående.
    Det inledande spåret är hårt, kantigt electronicainspirerat med mumlande sång. Detta fylls på med fullkomligt nonsens bestående av norrlänningar som talar om fullkomligt irrelevanta saker till svartklätt löst gitarrunkande. Det hela i sann misslyckad radioteateranda, allt för att spela Den Svåra Musiken. Jag har svårt för när fina trallband ska sadla om så här, jag vet att Bloc Party började köra hårdare electrogrejer men är detta en anledning för bandet som gjorde 2006 bästa låt (ni vet vilken) att klä ut sig till några slags Bergmanparodier? Nej.
    Men jag är inte helt besviken. För i vissa låtar hittas poplyckan igen, om än med andra metoder än tidigare och då är det genialt. Say something, School of kraut och At the seaside är bra skit. Ta dem, skit i resten.