På sin förra skiva IBM 1401 – A user’s manual ägnade Jóhann Jóhannsson sig åt att tonsätta gamla inspelningar med instruktioner till datorn IBM 1401. Resultatet var ett mäktigt möte mellan teknik och människa, datorgenererade ljud och stråkar. Men den var mer än ett storögt betraktande av teknologin. Jóhannssons egen pappa arbetade nämligen med underhållet av datorn under 60-talet och det gav skivan en självbiografisk prägel. När instruktionsbanden blandades med elektronik och stråkar var det samtidigt ett sätt för Jóhannsson att närma sig sin far och skissa en musikalisk bild av denne. Resultatet var musik som rörde sig i spänningsfältet mellan det familjärt privata och det teknologiskt alienerade.
    Den spänningen är upplöst på Fordlandia som är den andra delen i en planerad trilogi. På nya albumet fortsätter Jóhannsson utforska tekniken och klassiska amerikanska varumärken. Denna gång flyttas fokus från dataföretaget IBM till biltillverkaren Ford. I och med det försvinner den självbiografiska aspekten och ersätts av ett mer fiktivt och drömskt projekt. Jóhannsson tematiserar biltillverkning, industriella projekt i brasilianska drömskogar, viktorianska poeter som sörjer guden Pans död (i The great god Pan is dead) och en raketingenjör som spränger sig själv i ett garage i Kalifornien (The rocket builder). Det gör att skivan inte alls är lika tematiskt sammanhållen som föregångaren. Den spretar mer.
    Musikaliskt är det dock snarare tvärtom. Jóhannssons utdragna stråkpartier är enormt vackra och vid en första lyssning är det lätt att dras med och dränkas av den bittersöta romantiken i melodier och ljudbild. Men samtidigt fastnar dessa änglalika melodier i ett loopat tillstånd som gör att deras skönhet till sist vänder sig emot dem – och får dem att bli sliskigt fluffiga och alldeles för söta.
    Liksom föregångaren är Fordlandia delvis inspelat tillsammans med en 60 man stark stråkorkester i ett av Prags konserthus. Tyvärr har Jóhannsson alltså förlitat sig lite för starkt på stråkorkesterns romantiska anslag. Skivan lyfter när han kastar in en Daniel Lanois-influerad gitarrslinga (i titelspåret) eller låter ett långsamt ökande 4/4-beat växa fram i bakgrunden som i Melodia (Guidelines for a space propulsion). I spänningen mellan de olika elementen växer Jóhannssons låtar flera decimeter och låter ana samma storslagenhet som på förra albumet.
    Därmed inte sagt att det är en dålig skiva. För det är Jóhannsson alldeles för driven och kompetent. Men den blir något ointressant och väl söt. Han hade vunnit på att skarva hårdare mellan de olika komponenterna – eller fortsätta vara personlig. Vi får väl se om han fixar till fluffet på sista delen i trilogin.