Just i det ögonblick som jag förbannar att Magnus Johansson vägrar att komma tillbaka för att berika Sveriges musikliv och Olle Ljungström lyser med sin frånvaro, så tänds helt plötsligt ett hopp. Lite oväntat så är det i form av en snart 40-årig projektledare från Stockholm.
    Offentliga rum är fylld av vardagsskildrande lyrik om hur det är att vara människa i dagens Sverige. Patrik Berglunds betraktelser blir till små berättelser och han har verkligen förmågan att leka med orden. Röstmässigt påminner han en del om Olle Ljungström eller för all del Ulf Stureson.
    Som titeln antyder så finns det även en politisk laddning i många av låtarna, det handlar om funderingar om klass, identitet och förborgerligandet av arbetarklassen. Patrik har lyckats få till ett helgjutet album, utan några direkt svaga spår. Ibland känns han lite som en mer dämpad och filosofisk version av Håkan Hellström.
    Allra bäst blir det i vackra Kom igen från vardagen mot det blå. Synd bara att inget större bolag fått upp ögonen för honom för det här är riktigt bra. En trevlig bekantskap som jag hoppas få höra mer av i framtiden. Under våren kan du se honom som förband på delar av Tomas Anderson Wijs turné. Ta den chansen.