Jag kan mycket väl minnas när jag hörde Glorious första gången och att jag direkt tänkte tanken att det här bara måste bli en internationell hit. För en gångs skull fick jag faktiskt rätt, men sedan gick karriären i stå för Andreas och skulle inte ta fart igen förrän han tog steget ut på Melodifestivalscenen. Den kommersiella framgången lät inte vänta på sig, men samtidigt känns det som om han tappade en del av sin musikaliska identitet på vägen.
    När han nu är tillbaka så gör han vad Björn Skifs, Rod Stewart och så många andra redan gjort före honom genom att spela in en skiva med klassiska låtar från de senaste decennierna. Och ärligt talat så känns det här som en väldigt, väldigt onödig skiva. Här bjuds inget nytt på något sätt och Andreas röst gör sig inte alls särskilt bra när han försöker leka crooner. De storbandjazziga arrangemangen blir outhärdliga i längden och den som kom på tanken att göra om Waterloo till en Dean Martinpastisch borde kanske tänka efter lite bättre nästa gång. Storbandsversionen av Glorious gör inte heller någon människa glad. Det enda spåret som sticker ut lite och visar på fingertoppskänsla är den bossanovadoftande covern på Terence Trent D’Arbys Sign your name.
    Är ni sugna på att upptäcka Andreas Johnson så köp den underskattade debuten Cottonfish tales från 1997 istället.