Rebuke från Göteborg kör så det ryker. Allt krut bränns i ett andetag, men en stor smäll är ju betydligt roligare än många små. Speedade trummor och en sångare med stabilt starka röstresurser blåser liv i en melodisk punkrock som känns driven av den rätta anledningen, nämligen orättvisor och livets övriga svårsmälta ämnen. Referenser finns till band som Offspring och Bad Religion, men även svenska Backyard Babies ligger nära till hands. Också tunga riff, som hade kunnat vara influerade av Metallicas senaste platta Death magnetic om den varit släppt vid inspelningstillfället, glöder i luften. Själva säger de att de inte bryr sig om vad vare sig radion, skivbolagen eller kidsen tycker om deras musik. Klassiskt punk-obligatorisk ”We don’t give a damn-attityd”. Vem ska då lyssna kan man fråga sig…?
    ”Tack som fan!”, utropar jag i vilket fall. Nästa fullängdare lär bli en spännande slap in your face och då ser jag fram emot att höja betyget lite. EP:n åker nu fast för fortkörning, den tar slut för kvickt. Det gäller att hinna fånga den i farten. Jag tror jag lägger beslag på körkortet tills nästa album ligger på diskarna. Sista låten blir lite tjatig i längden med sin enerverande repetetiva sång, men punk ska ju ha lite tuggmotstånd och inte avnjutas som en prinsessbakelse. Rebuke spelar inte hellre än bra, utan både gärna och bra. Jag citerar en gammal punkbandspolare: ”Tyckte du det var bra? Åh fan, det var inte meningen.”. Punken i ett nötskal, så sorry grabbar om jag tyckte plattan var för njutbar.