De unga männen som alltid spelar på alla festivaler och gör vilken Razorlightunge som helst helt loco släpper nytt. Och det är rart, helt okej ur tonårssynvinkel men känns… förutsägbart. De har turnerat, (« tusentals mil motorväg skulle göra oss från pojkar till män » säger de själva), hängt i autobahn och spelat in jätteanalogt. Levde säkert på cigg och smuggelvodka och hade bara alldeles för små skinnjackor att värma sig med under de kalla Berlinnätterna. Men de lärde sig. Allt om kvinnor, allt om rock and roll, allt kärlek och vänskap. Allt om livet. Har vi hört det förr? Eh, ja. Gillar jag ändå skivan lite ändå? Eh, ja. För det är rätt melodiöst, rätt ambitöst och spelar lite på ens teenriotsympatier. Men där tar också min lovsång slut, för det känns inte tufft, rått eller hälften så insiktsfullt som Songs for the fallen apart verkar sträcka sig efter, tyvärr.