Det här uttalandet kan eventuellt vara någon form av musikjournalistiskt harakiri, men jag tycker faktiskt inte att The Knife gjort något riktigt helgjutet album. Än. Visst, det råder inte någon tvekan om att Karin och Olof Dreijer är två av vårt avlånga lands mest säregna och intressanta artister, de utstrålar en ojämförlig konstnärlig integritet, deras obundna skivbolag Rabid Records har snyggt stakat ut vägen för en hel generation fria musiker, deras musik är ett strålande exempel på hur man med enkla medel kan formulera ett unikt uttryckssätt, och låtar som Heartbeats, Pass this on, Marble house och The captain tillhör verkligen 2000-talets bästa svenska poplåtar – låtar som kompromisslöst krafsat sig in i otaliga hjärtan världen över. Så, The Knife har redan åstadkommit mer än vad de flesta band ens vågar drömma om, men när det kommer till att göra ett jämnt och rakt igenom njutbart album, då tycker jag faktiskt att de har en del kvar att uträtta. Och det hoppas jag att de också tycker, för den dagen de är belåtna och slutar göra musik, då kommer musikklimatet ofrånkomligen att svalna en aning.

Lyckligtvis verkar de ännu inte vara nöjda, och sålunda signas vi nu med syster Dreijers soloprojekt Fever Rays självbetitlade debutalbum – ett album som på både gott och ont faktiskt är just jämnare än något syskonen spelat in tillsammans. Det tar tydligt avstamp i duons senaste album Silent shout, men undviker mullrande basgångar och plötsliga utbrott och grottar istället ner sig i suggestiva stämningar och spöklikt skeva harmonier. Fever Ray är alltså ett allvarligare album, konstant utstrålandes ett varmt, varmt vemod. Tempot bergatrolls­lunkar konsekvent långsamt, och Dreijer sjunger sina bisarra texter om hundtungor och bokstavlig hjärtlöshet på ett androgynt, släpigt och utdraaaget vis.

Resultatet är ett The Knife på Prozac: modfällt, återhållsamt, utan dalar, utan toppar och konsekvent bra, riktigt bra till och med, även om det aldrig riktigt når upp till duons största stunder. Det är det ju dock få artister som gör, och för att vara ett sido/soloprojekt är det här minst sagt imponerande. Det finns verkligen inte någon ursäkt för The Knife-fans att inte genast införskaffa sig ett exemplar av Fever Ray – inte det bästa, men kanske det jämnaste album The Knife ännu inte gjort.