Jag trodde Maia Hirasawa redan fått sitt break, men uppenbarligen fortsätter genombrottsvågen: genom pausspelning i Melodifestivalen ifjol, genom musiken till tv-serien Stormen. Och det finns ingen anledning att tro att framfarten ska avstanna när man lyssnar på hennes andra platta.
    Det är mycket man känner igen, debuten var full av charm och egensinne som också finns här, men ofta lite mer uppstyrt mindre ojämnt. Det känns inte alltid som att låtarna balanserar på en smal lina och riskerar falla ihop eller spricka av skörhet eller espri; det finns en annan styrka, en annan kraft som verkar utan att ta över, utan att beröva Maias identitet. Fortfarande finns det låtar med filmisk anda, scenmusikalisk anda, bara klingande lyckoskrattande infall och känslosamt allvar. The wrong way, som en kullerbytta ur en musikal, den hoppande, oroliga och lugnande, singeln South again. Gillar också den nästan Polyphonic Spree-artade eskalerande euforin i Though I’m just me. Kanske mer av allvar och mindre av ytan från popmusiken.
    När Maia sätter sig vid pianot visar hon mer och mer på GBGVSSTHLM än tidigare varför det är ofrånkomligt och samtidigt djupt orättvist att dra paralleller med andra storheter som exempelvis Regina Spektor. Maia Hirasawa börjar mer och mer ställa sig över parallelldragningar.