Första gången jag såg Mikael Lind var på framsidan av hans CD-skiva. En kille i mössa som leker fram ljud som låter förstörda. Jag förstod inte då hur något nyskapat kan låta förstört och samtidigt vara värt att lyssna på. Men efter jag lyssnat på hans album Alltihop är det som att musiken talar sitt eget språk. Det ligger något i dessa knastriga ljud. En känsla av trygghet i ensamheten.
    Mikael Lind har spelat in skivan på Island. Egentligen borde inte det spela någon roll eftersom låtarna är döpta på svenska. Eftersom han är svensk. Men mystiken som jag upplever från Island, alla folksagor, myter och natur. Allt detta har krupit sig in och lagt sig som ett litet mästerverk på den silvriga plattan. Det har nog i och för sig hänt för Mikael hämtat mycket inspiration från Island och lever där sen år tillbaka, talar språket flytande och bloggar på det.
    Hans musik påminner om Detektivbyrån fast mer slitet. Slitet som äldre, skört och en slags försiktighet att detta inte är något att lyssna på om du inte känner för att ge musiken tid. Den är stark, det elektroniska ihop med enkla men hårda pianotoner tillsammans med lekande speldosor. En gnisslande ensam fiol som ljuder i An army of dancing puppets, och på spåret Nämen Mikael kryper det sakta fram röster likt Sigur Rós eller Amina. Medan Luft får det mer flöda fritt. Det här är egentligen inget musikexperiment som kan jämföras med något annat. Detta är vackrare.  Det är mer av vad som egentligen får plats. Men ändå får det just det. Plats.