Kurt Cobains skotska husgudar låter Seattle-bolaget Sub Pop återsläppa deras material med nytt namn. Dels får man The way of the Vaselines re-mastered men även en del outgivet material att gotta sig åt som grädde på moset.
    The Vaselines hade en kort karriär, men det spelar egentligen ingen roll, om man under den tiden åstadkommer rätt material. Det kan man väl utan överdrift säga att Eugene Kelly och Frances McKee gjort. Det är enkelt, lo-fi, underhållande och precis som jag vill ha det. Det är svårt att hitta några misstag på den här skivan, och finns det några vägs de upp av alla lyckade komponenter. De mest välkända låtarna är väl glasklara poplåten Son of a gun, diffusa cykeltuta-låten Molly’s lips och underbara upprymda stråkinkluderande låten Jesus wants me for a sunbeam. Det är även just dessa låtar som lyfter upp skivan till skyarna men resten är tätt inpå. You think you’re a man där electroelement poppar upp och tillsammans med texten känns den som ett roligt 80-tals spex. Dying for it öppnar upp med The Cramps-liknande gitarrer och symbiosen mellan Eugene och Frances röster är perfekt i de stackars 2.22 minuter låten håller på. Jag kan fortsätta ge beröm åt resterande låtar på The way of the Vaselines men jag lämnar där och kräver att man istället köper skivan eller tar sig till Spotify och lyssnar själv.