Antifilm är det alias som dansken Thomas Bred använder när han spelar musik. Och nånstans i en lägenhet i Köpenhamn är det fortfarande 1992 och på väggarna hänger det posters på My Bloody Valentine, Chapterhouse, The Jesus and Mary Chain och Slowdive. Stora tunga mattor hänger över fönstrena, rökelse ligger just under taket och golvet är täckt av cigarettfimpar, ölflaskor och gitarrpedaler och sladdar. Det finns popkörer, envetet riffande Velvet Underground-gitarrer och sång som sakta smyger sig på en medan ett piano hela tiden klinkar i bakgrunden. Givetvis är det fantastiskt, egensinnigt och mycket mer modernt än man tror vid en första genomlyssning. Sång blandas med instrumentala stycken, akustiska gitarrer plinkar i dammet och disten är så viktig, så viktig. Det väldigt bra, otroligt splittrat och väldigt lo-fi. En helt igenom fantastisk platta.