En vän till mig beskrev en gång en gemensam bekant på följande vis: ”Han finns ju inte. Han är bara som ett hopkok av en massa andra personligheter.” Jag höll inte med. Inte för att det inte var sant, utan för att det var en onödig kommentar. Jag menar, är vi inte alla mer eller mindre hopkok av andra och annat?
Och det där gäller inte bara människor. Det stämmer ofta in på det som är själfullt. Ta till exempel London. Det finns inget mer londonskt än att absorbera, blanda och göra till sitt eget. Barerna där bjuder på klassisk punk, new wave, rock, reggae, acid, garage och utdömd triphop om vart annat, utspätt med märklig musik man ännu inte hört talas om. De bästa fish’n’chipsen serveras på svettiga syltor där det spelas qawaali och personalen talar trasig engelska. Överbetalda Square Mile-kostymer snubblar pubfulla och bräkande omkring på Liverpool Street med slipsen runt huvudet. Kidsen bär smutsiga märkeskläder. Alla verkar slitna men liksom levande. Och innanför stålringens gränser, inför tiotusentals kameror, dyker man tryggt dreglandes ner i klubbmörkret. För det är just den här föreningen av till synes oförenliga inslag som gör London till just London. Det är öppenheten och den totala avsaknaden av avgränsande karaktär som utgör miljonstadens personlighet.
Detsamma gäller stadens musikliv, vilket länge, från The Clash till Damon Albarns infall till grime och dubstep, varit just ett hopkok. Och i det avseendet är londonsonen Jamie T:s musik så londonsk är att det nästan är löjligt. Föreställ dig bara allt ovan nämnt i formen av ett lite för långt album och resultatet blir Kings and queens. Det är så klart ett rörigt och skränigt sådant, svårt att få grepp om och emellanåt rätt jobbigt. Men. I slutändan räddas det ändå av sin egen charm, själsäkerhet och positiva attityd. Precis som London, alltså. Lägg därtill vitsiga, skönt pratsjungna texter och catchiga melodier, och det är rätt uppenbart att Birminghams Mike Skinner kan dra något unket över sig. Förslagsvis sitt senaste album.
|
