Jag borde gilla det här mer än vad jag faktiskt gör. Mixtapes And Cellmates andra album består av ingredienser som gnissliga ljudväggsgitarrer, Cureiga basmelodier, snygg melankolisk sång (jag får Last Days Of April-vibbar av Robert Svenssons röst) och poppiga diskantsyntar. Men det griper inte tag ordentligt, så som jag hade hoppats.
   

Skivan är ett bra hantverk och det finns klara toppar, som fina All the lights, Sunday och eller ösiga Soon. Men däremellan ekar ganska ofta bandets slirigt larmande gitarrer över ljudbilden och sedan iväg vidare utan att stanna kvar hos mig. Synd.