Nuclear daydream släpptes redan 2006, men för oss européer är det första gången vi får chansen att lyssna till skivan som nådde tämligen stora kritikerframgångar i staterna.

Detta, Joseph Arthurs femte studioalbum (i själva verket har ytterligare två skivor släppts efter Nuclear daydream), är genomgående riktigt bra, såväl text- som melodimässigt. Svårsmält men bra. Musiken är avskalad och Arthurs fantastiskt fina sångröst står i förgrunden på de såväl Dylan-akustiska som de mer Bowie-inspirerade spåren, samtliga sprungna ur 60-talets outtömliga popkälla. You are free, Don’t give up on people, Can’t let you stay och extraspåret My eyes follow you är inte bara de starkaste spåren, de visar också på den röstmässiga mångfalden som ger den där variationen som en 18-spårig skiva behöver för att inte bli en tung, ogenomtränglig musikmassa.

I skrivande stund har jag lyssnat på Nuclear daydream om och om och om igen. Det som till en början kändes som något ordinärt och genomskinligt har sakta men säkert växt sig starkare så till den grad att det bara är att gratulera hela Europa som nu får (fysisk) tillgång till denna skatt. Lyssnar man bara tillräckligt ofta och noga uppenbarar sig guldkornen, ett efter ett.