Jag vill gråta och skratta om vartannat. Men det gör jag inte, åtminstone inte hela tiden. Däremot ryser jag igenom hela konserten. Maia Harisawa har tidigare backat Annika Norlin i Hello Saferide. Men nu står hon på egna ben och kritikerna har varit rörande överens under våren. Epitet som popunder har haglat över henne och alla festivaler med självaktning har bokat henne för länge sen. Jag gick på konserten utan några större förväntningar, ska erkännas. Jag ville mest kolla om hajpen stämmer. Är hon verkligen så bra? Det är hon.
    Kvällen till ära har hon ett stort band med sig med stråkar och blås, ibland låter det som att det är en hel kör på scen. Det är maffigt och backar upp hennes röst perfekt. Publiken är däremot knäpptyst. Att sitta där och lyssna är som att åka känslomässig berg- och dalbana. Man kastas mellan stilla, avskalade ballader till lekfulla poplåtar med vissel och handklapp. Maia ger verkligen allt av sig själv både röst- och textmässigt och det gör nästan ont när man känner det hon kände när hon skrev låten.
    Det är fruktansvärt bra och tajt musikaliskt sett, men det är inte det enda. Det var längesen jag var på en konsert som berörde mig så mycket.
    Magiskt.