Förra årets Other People’s Lives blev ett steg tillbaka ut i rampljuset för brittiske rockikonen Ray Davies. Recensionerna var övervägande väldigt positiva och han lyckades ta sig upp på listorna i såväl England som USA igen.
    När han nu är tillbaka med uppföljaren så är det mesta sig likt. Det känns inte som han sneglat det minsta på trender och topplistor, han fortsätter att spela sin patenterade gubbrock. Fast visst svänger det ganska bra mellan varven i något som låter som en blandning av Ian Hunter, Tom Petty och Paul McCartney. Men enda gången Ray lyckas få mig riktigt engagerad är i blues- och countrydoftande öppningslåten Vietnam Cowboys som kan vara något av det bästa mannen spottat ur sig under de senaste 30 åren. Synd bara att han inte kunde göra en hel platta i samma stil. Working Mans Café är snarare ett steg i sidled än ett framåt och jag hade gärna sett att Ray vågat testa gränserna lite mer. Men kanske gör han helt rätt som inte ändrar på ett vinnande koncept. Gillade ni Other People’s Lives så kommer ni garanterat gilla Working Mans Café också.