Det ursprungliga Chrome Dreams-albumet var tänkt att släppas redan 1977, men ratades i sista stund och hamnade tillsammans med The Whos Lifehouse och Beach Boys Smile i arkivet för ”förlorade” album. Många av låtarna, såsom Like a Hurricane, användes dock på andra skivor istället. 30 år senare verkar det som om den gode Neil vill återknyta till den elektroniska och flummiga folkrock han då var mitt uppe i genom att namnge nya plattan Chrome Dreams II.
    Och att lyssna på den här plattan är verkligen som att sätta sig i en tidsmaskin och bege sig raka vägen tillbaka till 70-talet. En del av förklaringen ligger antagligen i att många av spåren är sparade eller överblivna alster från tidigare perioder i karriären. Det här är ingen temaskiva på samma sätt som hans två senaste utan här spretar musiken åt alla möjliga håll, och för mig är det lite av behållningen. Mycket av charmen med Neil Young är ju att man aldrig vet vad nästa infall ska bli. Tvärtom mot många av sina jämnåriga kollegor känns det som han blivit svårare och mer experimentell med åren. Och få av dagens rockstjärnor kan matcha hans tempo när det gäller att ge ut album. Allra bäst på denna platta blir det i de låtar där han väljer att kräma på gitarrerna ordentligt och i 18 minuter långa arbetarklasseposet Ordinary People som trots sina 20 verser aldrig tenderar att bli tråkigt. Ett nytt styrkebesked från en man som trots en ganska ojämn kvalitet på sina skivsläpp genom åren aldrig slutat våga testa nya snåriga stigar.