Jag gillar Diddys senaste platta Press Play som var en konceptplatta om en player inte olik Diddy själv. Musiken bestod av funkig blax och maskinell hiphop tolkad genom ett 2006-filter. Plattan funkar grymt bra på hög volym då basen fladdrar kring benen precis så som jag älskar.
    När nu Kungen av NYC bygger vidare på sin återkomst till rappen gör han en konceptplatta om en droghandlare (inspirerad av Ridley Scotts gangsterfilm med samma namn) full av funkig blax och maskinell hiphop producerad av bland annat Diddy. Så även om Jay-Z:s flyt vid micken är skarpare än Diddys är likheterna mellan de två plattorna fler än skillnaderna.
    För det handlar om amerikansk urban musik med soulursprung där texterna behandlar verklighetens tuffa villkor, Jay-Z försöker ta tempen på USA genom att berätta en dealers uppgång och fall. Och det är ett lyckat grepp. För American Gangster håller ihop bra samtidigt som höjdpunkterna är många. Även om jag kan tycka att Kanye är smartare och mer slick än HOV. Men HOV är å andra sidan hårdare.
    Redan inledande skrämmande Pray (härliga körarr!) som målar upp bakgrunden från barndomen sätter tonen och lägger ribban högt för resten av plattan att leva upp till. När Jay-Z är så här fokuserad är han mäktig. Mullrande Hello Brooklyn 2.0 som dissats både här och där hamnar i alla fall i ditt ansikte och efterföljande No Hook är blytung. Sedan följer blåsfyllda partyspåret Roc Boys som direkt höjer temperaturen när karaktären kommit upp i smöret. Egentligen är det väl bara Pharrell som levererar tama produktioner till American Gangster (snyft…) medan Just Blaze och Jermaine Dupri lyckas bättre. Outstanding är ändå orgelbeklädda No-ID-spåret Success där Jay-Z och gamle antagonisten Nas krossar alla wannabees.
    Riktigt jävla asfett är slutgiltiga betyget. Nu fanns det en förklaring till att HOV kom tillbaka från pensioneringen – han hade ju åtminstone en grym platta kvar i systemet som var tvungen att komma ut.