Malmöbandet Bonafide har alla ingredienser för att koka ihop en riktigt bra rockplatta; sångaren Pontus Snibb låter som ett mellanting mellan raspiga Bon Scott och sammetsrösten Chris Cornell, Mikael Fässbergs gitarrspel är för det mesta örongodis och resten av fyrmannabandet (som var en trio när skivan spelades in) behöver inte heller skämmas för sig.
    Men en rutinerad banduppsättning räcker tyvärr inte hur långt som helst. I en jämn flod av välproducerade treminutare där inget spår egentligen sticker ut, känns debutskivan som en enda lång sång. Förutom att de självklara hitsen saknas, känns Bonafide även aningen för tam för att spela i samma liga som sina influenser. Med mer klös och kreativitet kan Bonafide gott och väl vara ett band att räkna med i framtiden. Till dess håller jag mig till AC/DC.