Det här är faktiskt smått imponerande blott i sin existens; institutionen Wu-Tang Clan har samlat ihop sina medlemmar för att släppa ett femte album 14 år efter den evigt hyllade debuten Enter the Wu-Tang (36 Chambers).
    Första singeln för att fira denna återträff är The Heart Gently Weeps. Jimmy Ponders – för övrigt lysande – cover på Beatles While My Guitar Gently Weeps har samplats och därtill spelar också Harrisons son Dhani trummor. Trots att detta egentligen kan te sig lite musikhistoriskt krystat och framdukat (hela konceptet med att använda redan kända spår) så funkar det ändå fint. Raekwon öppnar tillbakalutat upp före Ghostface som följs av Method Mans raspiga rökstämma. Wolves är ett samarbete med P-funk-legenden Georg Clinton som trots lite klen uppställning av MC:s är refrängstark och catchy i sin balans mellan klassisk Wu-stämning och modernare instick. Sju-versaren Life Changes är gungande vacker då den kommer mot plattans slut, men U-God och RZA sänker stämningen då de stövlar in och känslolöst maler på. 16 Chamber ODB Special är ett grymt kollage som hyllning för Ol’ Dirty Bastards många guldklimpar. Verser från Release Yo Delf, The Stomp och Take It Back to Brooklyn sätts hop över en monoton loop som också får avsluta plattan.
     Sedan det senaste albumet 2001 (Iron Flag) har mycket hunnit hända; de har i och med Ol’ Dirty Bastards bortgång reducerats till åtta medlemmar och Ghostface har på senare år skjutit en blixtrande raketkarriär som soloartist. Men många saker är sig också fortfarande likt. U-God är fortfarande gruppens akilleshäl, Masta Killa är fortfarande förvånande ojämn och RZA envisas fortfarande med att inte inse sin styrka bakom kontrollbordet som producent istället för framför en mikrofon som rappare.
     Merparten av 8 Diagrams material känns moget på så sätt att ungdomarna som med buller och brak släppte Enter the Wu-Tang (36 Chambers) idag vuxit upp. 8 Diagrams strävar märkbart efter att hålla sin förankring i det ursprungliga Wu-soundet, men kan naturligtvis ändå inte undgå de år som passerat och gjort att de åtta medlemmarna idag har andra smaker. Det blir därför en liten dragkamp som slutar oavgjort; det är inte gammal god boom bap-Wu, men inte heller rapparnas dagsform (som låt säga delar av Ghostfaces solomaterial). Det samlade intrycket blir kort sagt mediokert och albumet är därför av den typ man benämner ”tja, den är väl helt okej”.