Vad gör en liveskiva klassisk? Det handlar väl om en artist med vansinnigt bra låtar som Talking Heads (Stop Making Sense) eller Bob Marley & The Wailers (Live). Möjligen kombinerat med omständigheter som är extraordinära, som när Depeche Modes definitiva genombrott på arenorna i USA dokumenterades på 101, när Simon & Garfunkel gjorde sin legendariska Concert in Central Park, Nirvana sin Unplugged in New York eller när Johnny Cash uppträdde för internerna på At Folsom Prison. Eller så handlar det om artister som lyfter sina låtar flera snäpp när de spelas live och därmed kör över sin publik: Bruce Springsteen har visat det på Live: 1975–85, Motörhead på No Sleep ’til Hammersmith och Iron Maiden på Live After Death. Vanligtvis är det rockbanden som är bäst på det här. Medan elektroniska artister ”nöjer” sig med att presentera låtarna live. Men inte Daft Punk.
    Deras spelning i Roskilde 1997 är en av de bästa konserter jag varit på. På den tiden använde de analoga syntar för att mixa ihop sina Homework-låtar till ett långt, svettigt pärlband av total danseufori. Danstältet i Roskilde skyddade mot regnet, men egentligen spelade det ingen roll. Under tälttaket var det minst lika blött – av svettigt dansande människor.
    När Daft Punk i somras turnerade struntade de tyvärr i att komma hit. Tyvärr, för när jag hör Alive 2007 är det inget snack om att det är så oerhört mycket bättre än vad de var för tio år sedan. Den stora skillnaden är givetvis att de släppt andra och tredje albumen Discovery och Human After All sen dess. Samtidigt är det förvånansvärt hur många hits de radar upp på Alive 2007 – efter ”bara” tre album: Da Funk, Around the World, One More Time, Harder Better Faster Stronger, Robot Rock och så vidare.
    Eller radar upp föresten. Det är precis vad de inte gör. De mosar ihop sina låtar till en enda pumpande euforisk massa. Robot Rock smälter ihop med Oh Yeah, Around the World paras med Harder Better Faster Stronger. Hela tiden med total kontroll. Dynamiskt, vackert, hårt, galet och totalt lyckorusframkallande.
    När en låt som annars är en av Daft Punks svagaste, Too Long, vibrerar av liv och lång¬samt byggs – precis innan baskaggen slår i botten med full kraft. Då är det underbart och sorgligt på samma gång. Sorgligt av den enda anledningen att det känns nästintill outhärdligt att inte få vara där – vara en i mängden på Palais Omnisport i Paris. Men det är också det enda som känns negativt. I övrigt är det här rent igenom fantastiskt.
    För Daft Punk har vansinnigt bra låtar, de spelar sällan live och scenshowen går verkligen inte av för hackor – så nog spelar de under extraordinära omständigheter. Men inte nog med det, de lyfter också sina underbara låtar en fem, sex snäpp på den här skivan och låter dem bli något helt nytt – som delar i en helhet. Det här är med andra ord klassiskt.