Hon har alltid haft en röst man på något sätt måste kommentera. Som att den finns där fortfarande. Jovisst, kraftfull och säker, styvnackad i all sitt omfång och register, den dominerar och flödar över. Som alltid. Men man kommer heller inte ifrån att Celine Dion som artist håller på att bli sitt namn och sin röst, enkom. För det finns allt mindre av autenticitet och känsla i inspelningarna. Som att hon hela tiden måste visa upp sig och sin fantastiska kapacitet istället för att faktiskt söka någon nerv eller känsla i de stycken hon framför.
    Bortsett från de slags låtar man på något sätt antagit skulle finnas på ett nytt Dion-album finns det en brokig blandning av missriktade försök att konkurrera med Shakira och söka finna vänner av sedan länge insomnade bluesavarter. Låtarna i sig kan mycket väl vara värda att uppmärksamma mer, men irritationen över den oerhörda distansen till all emotionell verkan gör allt bara kallt och blekt. Att det sedan känns lätt surrealistiskt att se att en låt, för övrigt en av de som verkligen jobbar med att föra in någon form av känsla, är skriven av Anders Bagge, Aldo Nova och Robert Wells är bara naturligt.