Kända från Melodifestivalen 2007 med Golden Star. Och på ett sätt följer hela albumet den stilen, nämligen den av Webbersk musikalanda, á la Sarah Brightman och andra. Inget fel i det, definitivt inte. Men det känns också som att allt blir lätt mjäkdramatiskt i längden, för det blir det gärna när man kombinerar operamusikal med pop. Tenoren Anders Mårtensson och sopranen Hannah Holgersson är förvisso bekanta med, och, det hörs, bekväma i uttrycket. Det blir gärna till musikal, opera, operett, utan kontext. Så man landar i ett lätt trött könlöst Il Divo till slut, tyvärr. Men det lämnar i alla fall inga spår.