Han har varit ute på otaliga turnéer och hans debut Vackra människor såldes i 6000 exemplar. Själv hade jag aldrig hört talas om denne göteborgare som nu släpper sin andra fullängdare. Här förenar han svensk vistraditionen med fräsch samtidspoesi och man kastas blixtsnabbt mellan avklädda känslor, blodigt allvar och befriande lättsamhet. Hans rappa tunga och sluga formuleringar känns som en tidig Lars Winnerbäck, medan hans djupa stämma och dramatiska utrop mer påminner om en bekymrad Stefan Sundström. Höjdpunkterna är vackra Chanson Suèdoise och Klyschan där han dessutom visar på storartade sångtalanger. Jag ser egentligen inte något spår som särskilt svagt utan märker att jag rycks med denna attacktrubadur hela skivan igenom. Kör hårt Loke!