När jag såg en polkagrisrandig Rufus Wainwright under discokulan på Accelerators stora scen i somras gav han helgens mest högljudda konsert. Och då var ändå Isis ett band på programmet. Ljudvolymen var förvirrande hög, särskilt i kontrast till hans svärmorsdrömsappeal.
    Onekligen är han en man som gillar att synas. Och låta. Och prata. Och showa. Det är här någonstans som Rufus Does Judy at Carnegie Hall kommer in som ett naturligt ”måste” i Rufus redan stjärnspäckade karriär.
    Utan att närmare gå in på eventuella barndomstrauman kan jag meddela att det givetvis är en platta fri från skavanker. Musikaliskt fläckfritt arbete från dirigent, orkester och Rufus himself. Han trivs som fisken i vattnet med att få lysa som en stjärna i den pumpande och dynamiska musikalsoppan.
    Förbryllad försöker jag se kvaliteten i spektaklet. Vad ska man med Rufus sömniga, tjatiga stämma till i en genre som redan förevigats av odödliga artister som Frank Sinatra och just fröken Garland?
    Oavsett hur mycket hon betytt för Rufus musikaliska utveckling – det hela handlar uppenbarligen om en man som spelat in en konsert från New Yorks Carnegie Hall för sin egen skull snarare än någon annans.