Åtskilliga varv i raggarbilarnas stereos har säkerligen Win or Lose snurrat när skivan når mina händer. Den är redan en storsäljare. Grabbarna satsar all energi och tycks ha en medfödd känsla för rockabilly och old school-rock’n’roll. Jag kan föreställa mig hur deras babyvaggor gungade till musiken. Lindbergs Elvis Presley-lika röst slår de flesta Elvis-imitationer, och ändå försöker han inte härma honom. Att sjunga med en sådan självklarhet är en svår konst. Även övriga instrument hjälper till att skapa det rätta soundet som får fötterna att lyfta från marken. Låtarna är korta och rullar på utan seg utfyllnad. Artister som Stray Cats, Gene Vincent, Ricky Nelson och Johnny Cash sprider sina andar över musiken, vilken låter som om man kunde smälta ner sina gamla vinylskivor, med dessa artister, och sedan stöpa dem i en ny, sammansmält form som har med såväl rötterna som friska skott. Trion har även valt att göra en cover på Depeche Mode-låten Just Can’t Get Enough i rockabillyversion, vilket jag tycker är riktigt kul. Framtiden kan bara bli ljus. Om du inte blir glad av det här finns det risk för att du är djupt deprimerad. Det enda jag har att klaga på är bandnamnet som är lite tråkigt och missvisande. Annars, tummen upp!