Den gode Ryan har skrudat upp sig i cowboyhatt, rutig skjorta, slitna jeans och sen toppat med de obligatoriska bootsen. Allt för att ge intryck av att han är en riktig tvättäkta countryhjälte. Och visst har han det där patenterade raspet i rösten, problemet är bara att hela känns konstlat. Berättelserna om hur han drog hemifrån tidigt, jobbade på rodeo och förälskade sig i flaskan känns lite väl utstuderade och klichéartade för att riktigt kunna tas på allvar. Därmed inte sagt att låtarna på Mescalero är alltigenom dåliga. Faktum är att han med detta album musikaliskt sett lyckats få till en lovande debut. Grejen är nog mer att jag tror att Ryan hade tjänat på att tona ner machoimagen lite, och låta musiken få stå i centrum istället.
    Värt att kolla upp för fans av Willie McTell och Allman Brothers Band.